Lever på hoppet

Jag gjorde det! Igår hoppade jag. Med skates på alltså. Har liksom haft en undermedveten (och dessutom en medveten) spärr som gjort att jag bara inte vågar. Men igår så gjorde jag det. Om och om igen!




Dessutom sjukt nöjd med gårdagens outfit.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Den här hjälten har abstinens

Har skateabstinens så det kryper i hela kroppen. Just nu rullar ett gäng valkyrior runt i Säves nya lilla hall. De tränar säkert på transisions eller nåt annat coolt.

Johne jobbar, så jag får snällt vara hemma med barnet.

I torsdags hade vi en jäkligt grym träning. Nu är ju alla träningar totalt awesome. Men jag tog några extra steg utanför den där komfortabla zonen. Och det är så jäkla coolt!

Vi hade en gäst hos oss. Tatanka rullade med valkyriorna förut men flyttade från ön och rullar nu med Stockholm Roller Derby. Lagom starstrucked vågade jag inte säga ifrån när hon knuffade på mig så jag hängde med packet. Skitläskigt. Men jag klarade det ju :D

Sen tränade vi en massa andra saker också. Bland annat att ta oss igenom en vägg. Och att använda oss av en annan blocket för att stoppa jammern. Och det var en massa polletter som rasslade ner. Och saker som jag liksom bara vågade.

Sen har jag ju världens bästa lag också. Eftersom jag är en liten fegis som smugit mig med på den avancerade träningen så försökte jag övertala resten att de inte ville ha med mig i vissa övningar. Men när den där Tärry säger nåt annat är det liksom ingen idé att käfta emot. Det är bara att göra. And so I did.





- Posted using BlogPress from my iPhone

Glädjetårar kickar vanliga tårars rumpa

Jag har mått riktigt jävla dåligt över min vikt i perioder. Speciellt i början av hösten.

Har velat gråta många gånger i många provhytter. Och gjort det också, hemma. Ensam eller men Johne.

Idag grät jag i en provhytt på Lindex. Men nu av glädje. För att jag för första gången på väldigt länge inte ville gråta för att jag tyckte att jag var tjock när jag såg mig i spegeln. Jag kunde faktiskt känna mig stolt över vad jag åstadkommit under hösten.

Glädjetårar kickar tjockistårars rumpa. Big time!

(Att jag dessutom hade 2 storlekar mindre i jeansen jag köpte än jag trodde att jag skulle ha är ju också ett plus. Ett stort sånt.)





- Posted using BlogPress from my iPhone

Sockderby

"5 seconds!" ropa Jim. Sinnena skärps. Adrenalinet börjar pumpa. Hjärtat slår snabbare. Och allt känns som slowmotion.

Visslan ljuder och jag kastar mig fram. In i klungan. Letar luckor. DÄR! Jag lyckas ta mig förbi!

Nu jäklar. Springer så fort det går för att ta mig runt banan och komma ifatt de andra igen. Slirar i kurvan. Instinkten säger cross overs. Hjärnan säger att det kanske inte är en så bra idé utan skates.

Kommer fram till packet igen. Tacklas och lyckas tillslut ta mig igenom ännu en gång. Slår av jammet. Andfådd som aldrig förr och så adrenalinhög så jag flyger runt på fluffiga rosa moln. Satan vad coolt!

Jag har kört sockderby för första gången. Inte ens riktig derby. I strumpor istället för skates. Ännu ett steg på vägen mot att bli min egen hjälte.





- Posted using BlogPress from my iPhone

Tydliga konsekvenser och lite hjärta och själ

-0,4 hamnade vågen på denna veckan. Det blir på en gång tydligt. Vad som händer när kosten inte sköts.

De senaste veckorna har jag legat stadigt på ca 1 kg ner. Denna veckan har det fuskats i form av kakor, godis och annat på jobbfest och besök hos svärmor.

Tydligt var ordet.

Igår rullade jag i Säves nya lilla hall. Roller derby saved my soul är ett understatement.

Att derbyn är sjukt bra träning (och en motivator för övrig träning) kommer långt ner på listan över fördelar. Före det kommer känslan av oövervinnerlighet, adrenalinet, sammanhållningen, euforin, framstegen, vinden i håret, farten, spänningen, bubblorna, coolheten ;) och en himla massa annat.

Efter varenda träning (nästan) kommer jag hem och befinner mig i ett glädjerus. Jag är så jävla bra är känslan som jag bara vill skrika ut. (Och då ska väl tilläggas att jag inte är så där himlande grym, men jag lär mig saker HELA tiden. Saker jag trodde var omöjliga).

Bäst av allt är nog att den där känslan av att jag klarar saker som jag aldrig trodde jag skulle klara, bara genom att våga försöka. Den känslan tar jag med mig i resten av livet. Iaf försöker, det är svårt att bryta invanda mönster. Men det går.





- Posted using BlogPress from my iPhone