Den här kroppen gav mig mitt barn

Det är visserligen sant. Min kropp har gett mig Anton. Han har växt i den och han lever just nu av vad den producerar. Men, jag kan inte tycka om min övervikt och bara skylla på graviditeten. Det är inte graviditetens fel att jag är tjock. Det är helt och hållet mitt eget.

En förebild för mig är Anna Beus. Hon driver bloggen Health by Anna och är tillsammans med en nära vän till mig. Både hon och hennes karl jobbar som personliga tränare och har således lite koll på kroppen och hur den fungerar. Anna fick barn i mitten av december. I februari åkte hon tjejvasan. På en bra tid dessutom.

Jo, tänker du nu, men du hade ju faktiskt foglossning Emma. Jepp, det hade jag. Men det hade Anna också. Och jag är relativt säker på att jag hade klarat mig bättre om jag vetat hur jag skulle tränat och tagit tag i det i tid.

Jo, tänker du, men alla har ju olika förutsättningar. Vissa förbränner mer än andra (eller något liknande). Så kan det säkert vara. Men när är det inte så? Tänk om vi skulle tänka så med alla hinder som vi stöter på? Då skulle en dyslektiker inte kunna läsa på universitetet. Någon med koncentrationssvårigheter, som jag själv, skulle inte kunna göra karriär.

Det jag försöker säga är att det går alltid att hitta saker att skylla på. Men innan man faktiskt inser att i grund och botten så har vi alla ett val, så kan vi inte göra något åt våra problem. Min plan är att använda mig av mina styrkor som envishet, målfokus och tävlingsinstinkt för att skapa ett nytt liv. Jag tänker inte fortsätta att vara tjock och svag. Jag ska bli hälsosam och stark. Och det är bara mitt ansvar/val att bli det.

Så, om du vill vara med mig på min resa mot mitt mål. Då är du mer än välkommen att följa min nya blogg, som handlar mer om mig och lite mindre om Anton. Honom kommer jag fortsätta rapportera om i hans egna blogg. Men lova då att inte tycka synd om mig. Peppa mig istället och säg åt mig på skarpen om jag ramlar tillbaka.